Idag har jag varit gråtfärdig under morgonen , jag ska jobba 08-20 , när jag klev upp idag så vaknade min son och blev jätte ängslig och ledsen för att jag skulle åka till jobbet .

För de som inte känner oss och vet hur situationen hemma ser ut så är det väl inte så farligt, barn kan bli ledsna för att mamma ska vara borta hela dagen.. Men det är just det ... hos oss är det inte bara en vanlig "separationsångest" . Jag kommer inte gå in på detaljer men det ligger saker i grunden som gör detta till en känslig situation för mig.

Jag hoppas att dagen ska utspela sig positivt och att min son inte ska känna denna oron när han väl kliver upp för dagen sen .

Jag försöker tänka bort situationen i morse men jag känner ångest och sorg över att det är som det är. Jag önskar allt varit annorlunda. Jag har varit nära att själv gråta 4 ggr redan pga detta sedan jag gick hemifrån och det är under loppet av 40 minuter .

Jag hoppas att jag kan hålla ihop på jobbet och kunna ta mig igenom denna dagen på ett professionellt sätt . Men ärligt talat är jag orolig , så här jobbigt hat det inte varit förut att lämna barnen och jobba .
Men jag vet ju hur situationen har spelat ut och hur det är när jag inte är hemma .

Jag ber för att det ska gå bra för mina barn framförallt sonen som påverkas mest och håller tummarna för att jag ska få meddelande av dottern med positivt innehåll för hans skull .

Ibland är det väldigt tufft . Alt jag kan göra är att hålla tummarna .

Fridens